jag kan aldrig visa dig hur jag känner för nu är det redan försent
Jag undrar ibland när tecknet kommer, när man den gången vet att det är säkert. Nu är det slut. Jag antar att det kommer ganska naturligt. Jag har alltid sett det som i en dröm. Jag rider in i det och alla som alltid funnits där finns och liksom ser mig så vidare. Men det jag egentligen går runt och tänker på är vilka som kommer komma ihåg. Vilka som kommer minnas. Det kanske alltid kommer vara det stora frågetecknet som alltid på något sätt kommer tillbaka. Som sätter sig både i hjärnan och magen. Ibland i hjärtat också. Men bara visa dagar.
Jag har aldrig tänkt så mycket på hur jag ska dö, men att dö för någon man älskar verkar vara ett ganska fint sätt att dö på.
Eller visst tänker jag på döden. Men bara vissa dagar.
Kommentarer
Trackback
